Idag har jag sagt hejdå till hur många kompisar som helst. Först sade jag hejdå till Kalle och Josefin. Sedan sade jag hejdå till Jenny och då hade jag fortfarande inte fattat att det var sista gången jag skulle se alla på ett år. Sedan sade jag hejdå till Elise och då började det kännas mer som att jag faktiskt skulle åka. Sedan sade jag hejdå till Mira och det hela fortsatte att kännas mer verkligt. Sedan sade jag hejdå till Amanda, Rebbe och Jossi samtidigt och då blev allt himla jobbigt (troligen de sista människorna från klassen jag kommer se på ett år också). Sedan sade jag hejdå till Karro och då fortsatte allt vara galet sorgligt och nu sitter jag här ensam och börjar faktiskt inse att jag ska åka lite mer än förut. Ju fler hejdå:n desto verkligare blir det och desto jobbigare blir det också att säga hejdå. Eftersom det blir färre och färre kvar som jag faktiskt kommer träffa innan jag åker och fler och fler som jag inte kommer se på ett år.

Kommentera inlägget (0)